Kan inte glömma..

Det enda jag gör är att tänka på honom. Att jag fick veta allt det här idag gjorde saken värre. Jag trodde att det skulle bli bättre men nej det blev faktiskt mycket värre. Jag har insett hur mycket han betyder för mig. Jag vet att man ska kunna gå vidare och glömma men han har det där som INGEN annan har, absolut ingen. Jag ser mig själv i honom, så som han lever, levde jag förr. Han tänker precis som jag... rädd att bli sårad och hitta den rätte osv. Jag vet inte vad jag ska säga... Jag vill inte sabba det här genom att inte träffas alls, det måste finnas andra sätt. Hur? 

Äsh... i morrn ska man till Göteborg vilket inte känns bra alls längre! Vi hörs den 8de.